jag ställer mig så avlägset jag kan. vid sidan av, någonstans gömd från din syn. du kanske inte känner av min reaktion? den borde vibrera i luften. som vanligt är jag rädd för att hålla mig till sanningen i närheten av dig. du har ju så många andra som kan ersätta mig så jag vågar inte säga fel när vi har varann rätt. jag är rädd för ditt stora sällskap, du vill alltid dela allt med dem du älskar mer än mig. jag vet inte men kanske har jag blivit stark av att vara ensam i tre år. avsliten från omvärlden. om jag redan är stark ensam, hur stark är jag då inte i sällskap? jag vet att jag klarar mig, nej det vet jag inte förresten. men jag vet att allt går att inbilla sig. jag ska inte lämna fler trasiga spår efter mig mer, inte om jag någonsin vill hamna där jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar