jag har fastnat i det språk som beskriver mig bäst
i ett land som inte passar mig alls
där vi gör oss så små vi kan
på varje andetag
nära bristningsgränsen
andas jag in dammpartiklar
med kvarlevor i någon annans ångest
och det smittar och det fastnar
jag faller in i skuggor
bland folkmassor som står still
och våra tankar krockar med
fötter som hamnat i otakt
mitt hjärta har gått i moln
och ligger under ett lager av olycka
jag lever någonstans längre bort
i en fantasi
där Stilla havet möter strandlinjen
och där det enda som någonsin hindrat mig
från min dröm
är flygrädslan
jag har fastnat i det språk som beskriver mig bäst
i ett land som inte passar mig alls
där vi gör oss så små vi kan
why am I so afraid to risk it all?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar