Jag tassar på tå, håller mig på min kant. Verkligheten ligger som ett svart moln över mig. Drömmer om vågor och saltvatten. Det är så vackert med vinden som vidrör havet. Vidrör mitt hjärta. Jag föreställer mig hur solen smyger ner bakom piren och dränks av havets konturer. Det är så enkelt, det kunde vara så enkelt att vara lycklig. Höra havet andas, känna solen nudda min hud, sitta i sanden och betrakta människor. Jag står så långt bort från att vara social, men jag skulle riva den muren i mitt hjärtas stad. Jag skulle leta mig fri genom hinder och rädslor och bygga mig en bättre grund. Där skulle jag aldrig tassa på tå och jag skulle inte ha någon verklighet hängandes tungt över mig. Allt skulle vara som på låtsas, fast på riktigt. Känsligt men befriande. Skört men vågat. Jag skulle prova mig fram. Lossa gränserna. Våga leva. Prata med främlingar. Låta livet ledas in mot något nytt och känna att jag gör rätt val och tar rätt steg. Jag ska andas i takt med vinden, i takt med havets svallande vågor. Vara ett med atmosfären. Jag drömmer om ett liv i Venice, eller åtminstone någonstans däromkring. Men verkligheten ligger som ett svart moln över mig. Och det verkar aldrig som att det blir sol på min planet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar