världen klämmer in mig i ett hörn
och jag låtsas att jag hör hemma där
jag når inte ut, är isolerad av stenväggar
jag når inte ut, ingen ser mig någonsin
och jag är van
van vid att hjärtslag ger ångest
van vid att känna allt och ingenting
van vid att luften stryper mina andetag
som om jag inte har en fri vilja att vara den jag vill
som om hela min värld raserade för längesen
jag sliter av alla band med alla jag någonsin känt
det är så jag gör
när världen lärt känna mig fel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar