Och jag har inte kommit någonvart alls

Jag sparkar på grus likt en femåring.
Och vet att jag nog är ensam om det.
I min ålder.
Jag krymper ihop och smyger runt,
ljuger för mycket för mitt eget bästa.
Försöker sätta ord på en känsla
jag ändå aldrig kommer prata om.
Beskriver världen som överbefolkad
men jag vet att varenda en kunde
varit lika ensam som jag.
Och jag följer den jävla strömmen
men vill inte hamna dit den ska.
Jag vill ju bara vara mindre ensam.
Vill ju bara få försöka smälta in.
Men in blir ut och jag smälter nog
snarare bort.
I en värld full av svärta
syns inga svarta hål,
allt ligger så omsorgsfullt
inpackat under ett lager av
hud
och ler man
då ser man
ingenting.