du får inte tro något.

Nacken låg tungt pressad mot britsens hårda kudde. Papperet under mig prasslade irriterande. Jag märke att jag skruvade på mig. Kände mig omtöcknad, svårstartad. Suset i öronen närmade sig. Det lät som röster. Någon satt nära. Jag var tvungen att se. Jag kände den sterila doften av desinfektionsmedel och oparfymerad tvål. Sakta kom sinnena tillbaka till mig. Lukten, synen, hörseln. Det smakade till och med lite damm i munnen.
Hon viftade med ena handen framför min syn. Jag vände blicken mot henne. Jag såg henne, men blicken kändes så... Det jag såg fyllde inte ut något. Det kändes tomt. Lite ensamt. Färglöst. Det var bara så konstigt.
" En pojke, Gustav, har frågat efter dig. Han är orolig för dig."
Jag ryckte till. Reagerade på hans namn. Fina Gustav, varför brydde han sig om mig?
Vi hade väl egentligen aldrig talat med varandra. Vi blir så nervösa i varandras omgivning. Men han är förbaskat snäll. Innerligt och hjärtligt. Det vet jag.
Jag satte mig försiktigt upp i sittande ställning på britsen. Lade benen i kors. Ruskade om mitt yra huvud. Efter en evig stund knackade det på dörren, Nick. Jag satte ner fötterna mot golvet.
" Fint att se att du är uppe på benen igen", sa han och lade armarna om mig. Ja, han kramade mig faktiskt. Det var känslosamt, jag kände någon slags orolighet släppa från hans kropp. Hans till början spända armar började nu slappna av.