Det värker i mitt bröst och skrivboken andas bara ångest och en förlorad glöd.

Och så kom hösten igen. Och alla känslorna ligger klistrade utanpå kroppen likt de klibbiga löven som fastnar i stuprännor, på gatstenen och i våra alldeles ostyriga hår. Det är höststorm utanför fönstret och höststorm i hjärtat. Men färgerna är obetydliga, det smakar bara svart och grått. Sten. Gruset under mina skor fångar upp mina steg mot okänd destination på beprövad mark. Det känns bara hopplöst och meningslöst egentligen men någonstans inser jag att det bara är att fortsätta andas. Fortsätta tugga grus ett tag till. Vandra i ett grått och disigt Sverige utan glöd i hjärtat för den kommer väl tillbaka? Den kommer väl tillbaka. Jag ser förbi mina chanser och hoppar på roll efter roll utan att finna min. Var är min plats, vart i detta Sverige eller i denna världsdel eller ens på denna jord hör jag hemma och vart ska jag landa? Stanna? Växa in i det som ska bli jag. För det här är inte hon. Jag är inte den. Vill inte vara det här och det måste finnas mer.

Jag står still, apatisk och förlorad i en färglös värld. Det sipprar ut osynlig smärta från hjärtat som ligger som tät genomskinlig dimma runt min existens och ju mer det värker ju mindre syns jag. Du går in i dig själv och jag går ut ur mig själv. Förminskar och krymper och kliver bort från det som gör ont. Som hela tiden är där och gnager i kanten, skaver och kliar. Jag fortsätter patetiskt att plåstra om sådant som aldrig kan läka. Hur hittar man hem och hur fyller man hål när hjärtat känns tomt, när omotivationen bränner kraft. Det är en strid. Ett samvetskvalt krig som gör denna höst ännu några grader kyligare. Ännu några vindar starkare. Och jag står på öppen yta, dras med i minsta lilla pust. Ger efter. Följer nästa givna ström. Bara det tar mig någonstans, det behöver inte ens vara till målsnöret. Någonstans, tillbaka eller framåt. Bara jag får känna färgen måla mitt hjärta rött igen. Måla mig en roll. Måla och fyll i mig, fyll mig med luft. Låt mig andas genom dig.