Elfte november. Hösten tar sin tid, det är den del jag står och trampar i. Med en fot alltid kvar i det förflutna, alltid kvar i smärtan. Alltjämt närvarande.
Nittonde november. Året rinner ut i sanden, som alla andra år. Som all annan tid, och jag är van nu. För jag känner precis likadant varje gång den här tiden på hösten, exakt lika rastlös och exakt lika trött och tom på ord. Jorden snurrar och dag blir natt om och om igen, men det finns inget som underlättar att andas. Jag tror att jag under tystnad ber om paus. Paus från ondskan som spökar på insidan, som bryter ner mig och målar själen livlös.
Midnatt. Ni stänger era dörrar, låser och släcker. När klockan slår tre ligger jag fortfarande och gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar