Det faller en stjärna

bild: tumblr

Det faller en stjärna

utanför fönstret

och innanför väggarna står jag

infångad

hämmad att leva

och lika rädd för att dö

jag flyr ständigt inåt

mot cirkelns mitt

omsluten av höga skyddsmurar

omsluten och rädd för allt

världen ekar högt

livets alla oljud skrämmer

bryter ner mig

bryter loss

mig 

från er

Tusen grader kallt

även om allt låter likadant
så är det skriver annorlunda
inte samma sak
men exakt samma känsla
det är som en jakt
på att ständigt förklara den,
försöka förgöra den
beröra den

Och jag har inte kommit någonvart alls

Jag sparkar på grus likt en femåring.
Och vet att jag nog är ensam om det.
I min ålder.
Jag krymper ihop och smyger runt,
ljuger för mycket för mitt eget bästa.
Försöker sätta ord på en känsla
jag ändå aldrig kommer prata om.
Beskriver världen som överbefolkad
men jag vet att varenda en kunde
varit lika ensam som jag.
Och jag följer den jävla strömmen
men vill inte hamna dit den ska.
Jag vill ju bara vara mindre ensam.
Vill ju bara få försöka smälta in.
Men in blir ut och jag smälter nog
snarare bort.
I en värld full av svärta
syns inga svarta hål,
allt ligger så omsorgsfullt
inpackat under ett lager av
hud
och ler man
då ser man
ingenting.

Internal language

Vi dansade ur vårt krig
och lyfte världen bort från Jorden
ställde oss på tå, bröt oss fria
ur det vakuum
ur den barriär som kändes mer än det någonsin blev
mot luften som är allting syns ingenting finns ingenting
finns överallt
jag är
en mellanhand
ett luftrum
jag är ett språk du inte förstår

i skriften du inte kan läsa väger hemligheterna tyngst
den tanke som tyst förvränger känslan
förvränger lusten förvränger bilden
har du
har jag
och den stannar
står still mellan dig och mig

I'm dreaming of a joyful white christmas

There's a story behind every person. There's a reason why they're the way they are. They aren't just like that because they want to. Something in the past created them, and sometimes it's impossible to fix them.

Do more than just exist

Heart on my sleeve, dance with me tonight

A defeated breath

a silent sigh
it connects with the wind
the fear in heart has never been less
the ocean invites hungry lives
that couldn't resist the pain to be told

the knees, they shook trying to put feets
on the railing
a cloudy feeling heats the chest
a fire is about to grow, to glow
fingers numb, breath asleep

to choke of anguish, the final touch in heart
the feet to slowly slip off the pier 
beaten up by waves, the emotions of the ocean
it puts us in perspective
the human creature, a defeated breath
a jump out of life
that's where I'll be

Life is a challenge.

Det står stilla i mitt liv, det står stilla i mitt huvud. Ändå är känslorna överallt.
Jag letar ord att beskriva min närvaro med, men jag vet inte om det här språket räcker till.
Allt känns fel och rätt på samma gång.
Jag är fri, obunden. Kan göra vad jag vill. Men jag velar, backar tillbaka och blir inte riktigt klok på att
rätt och fel känns likadant. Ger samma slags ångest hur jag än gör. Jag vill inte förlora, men heller inte
ta någon annans vinst ifrån dem. Min glädje syns inte bland människor. Den gömmer sig kanske
under ytan någonstans, nergrävd under ett lager av rädsla, osäkerhet. Jag vet inte vad jag förtjänar eller är värd.
Det jag har och får känns inte som mitt. Det jag hittar blir aldrig mitt. Det mest värdelösa gror i mig. Meningslöshet.
Jag står stilla här. På en plats i livet där vinden avtagit helt. Jag vet ingenting. Vart jag ska? Vem jag blir? Hur jag
kommer härifrån? Jag vet inte varför men jag känner mig lurad.
Livet brukade låta bättre och verka mer spännande med tioåriga öron och drömmar som tog så mycket utrymme
att jag knappt kunde andas. För då kändes allt så långt borta och då var det okej att önska, drömma, vilja.
Nu gör allting bara ont.

best worst friend

du gömmer dig när jag inte duger
när jag inte är som du minns att jag var


har vi nånsin hört ihop

när inget är sig likt.

luft

men det känns mer.
som om hjärtat förstår
vad ett svek är

“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all.”

Jag är inte som alla andra. Men jag är som många andra.
Fast mest är jag nog inte som någon.
Delad, men inte trasig.
Jag vet bara inte hur jag ska pussla ihop mig.
Eller kanske är jag trasig.
Jag försöker vara alla till lags men får ingen respons.
Det gör ont i mig, att kämpa för att verka simpel utåt.
Gör jag rätt? Gör jag fel? Inget händer ju.
När jag innerst inne bara vill undvika människor,
gömma mig från den onda omvärlden, men jag åtminstone
ger den en chans.
När blir jag värd något.
När får jag känna och höra allt det alla andra känner och hör.
Omtanke.
Kärlek i tusen olika former.
Jag kan inte hantera lögner, ändå ljuger jag varje dag.
Döljer den del av mig som är mest jag.
Hur länge orkar man gå runt i cirklar?
Fortsätta varje ny dag som om gårdagen aldrig hade ett slut.
Det bor en rastlös äventyrare inom mig,
men den får aldrig komma ut för jag är begränsad av mig själv.
Och alla andra.
Jag är begränsad av alla andras förväntade reaktioner.
Mitt mönster är ett monster.
Det ekar tomt i mitt hjärta.

Det fina med Sverige.

“Dreams are like stars...you may never touch them, but if you follow them they will lead you to your destiny”